Jesus, jag får fortfarande gåshud varje gång jag hör den här. Den här kommer jag alltid förknippa med början av juli 2008. Isolering på hotellet jag inte längre minns namnet på, det som låg alldeles bredvid flygplatsen i Birmingham, ligga där ensam i den ödsliga dubbelsängen och vibrera av ren och skär skräck, slicka såren efter känslovampyren/sociopaten Chris' framfart, vänta på att det skulle finnas plats på ett tidigare flyg än det som var inbokat - hem till Shittown, Sweden, och ensamheten, den fullständiga paniken och ett eskalerande missbruk, av allt - the more the merrier. Kokainblues (dålig kvalitet har i alla fall alltid varit bättre än ingenting) och nästan våldtagen av en stor jävel som jag gjorde misstaget att bjuda på femstjärnigt hembränt från Dalecarliaskogarna. (Still - not my fault att vissa män är ociviliserade grottmänniskor.) Låta Ratatouille gå dygnet runt på widescreenen (rädd för tystnaden, animerad film = tryggt), ringa långa Sverigesamtal till min mor och grina ögonen ur mig, kolla mitt Helgon.se-konto och skriva långa tirader i dagboken där, vilket allt som allt inklusive det onödiga dubbelrummet i slutänden gick på en femsiffrig summa.
And they lived happily ever after. Amen.
...Och jag tycker fortfarande att Queen C borde ha tagit med några av The Rehab Demos på Nobody's Daughter som bonuslåtar. Vissa av mina favoritdemos var ju inte ens med, vafan? Och demoversionen av Samantha är ju så mycket bättre än den slutgiltiga versionen. Men hur som helst är det ändå en grym skiva - precis som resten. Hole in my heart.
...Och nu är en karl på väg hit. Heh... OJDÅ. Visste väl egentligen att jag inte skulle kunna hålla mig. Men inget smink + fläckiga XXL-mysbyxor, nu blev det jävligt stressigt här helt plötsligt, om man ska få någon schtock...!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar